Vem är jag?

En fråga som till och med jag själv tycker är svår att svara på…

Det är inte lätt att sammanfatta och försöka beskriva något såpass komplext via enbart text, det är omöjligt. Jag försöker fortfarande hitta mig själv, och det där går upp och ner, fram och tillbaka, sida till sida…
Ibland tror jag det ena, det ena tror jag det andra.

Jag var redan runt 12 års åldern när jag första gången fick kontakt med barn och ungdomspsykiatrin. Blev då diagnostiserad med PTSD i följd av trauman jag blev utsatt för som barn. Nu som 19 år fick jag även min ADHD diagnos konstaterad.  Största delen av mitt liv har varit en berg- och dalbana, den resa jag åkt har gjort mig åksjuk, och än är vi inte framme vid slutdestination.



Det kan kännas lite som att klä av mig psykiskt naken när jag öppnar mig såhär mycket offentligt, men jag försöker faktiskt bara vara den förebilden jag själv behövde som liten. Då behövde jag inte någon som visste hur det rent praktiskt fungerar i kroppen med olika psykiska problem, någon som läst en del papper och böcker i några år, sedan fått en legitimation för ett yrke där en ska få behandla olika typer av trasiga själar och individer. Utan jag behövde verkligen någon som faktiskt varit med om något liknande jag själv varit med om (självklart är det inte något jag önskar NÅGON) men det var något jag behövde få läsa, se och förstå, att jag aldrig var ensam. Även om jag visste att det fanns många med liknande problematik och svårigheter som mig, som jag fick sagt från psykiatrins sida, så var den där ensamhetskänslan kvar hos mig och skav under långa perioder. Jag såg bara dessa “perfekta” bilder på influensers flöden, men såg sällan den verkligheten jag själv hade. Ska livet vara sådär fint och glatt hela tiden? Är det så alla andra faktiskt lever? 

Och det är ju det jag vill förändra och ge mer insikt för till de mer okunniga kring psykiska ohälsa. Att verkligheten givetvis har sina fina sidor, men att  det är viktigt att inte “gömma” dem där lite mörkare och sämre dagar en har. Men där är det alltid lite “hysch-hysch”, inget jag såklart skriver på mitt CV men det är ändå viktigt att inte förvrida bilden på vår verklighet.


 Ändamålet för mig, som inte bara är att få skriva av mig, är att förhoppningsvis inspirera fler fina själar att våga vara sig själva och BRYTA denna TABUN kring psykisk ohälsa! 
Tillsammans är vi som starkast.


Den enda gången jag backar, är då jag ska ta sats