Julius K9 IDC harness

new in/ haul

Här om dagen köpte jag in nya selar till de båda vovvarna, jag är inget annat än super nöjd!

Jag verkligen älskar Julius K9‘s selar då de är så himla enkla och praktiska, sitter bra och är väldigt anpassningsbara!  
Max fick sig en sele med “camo” mönster som är mer av honoms smakstil, sådär cool men ändå grym! Och som den kung som han är så fick han en krona efter sitt namn, jag köpte också ett märke med “gubben” på men det hade jag beställt i fel färg… Typiskt mig! Men han har två lika namn på vardera sida!

Den lille “fnatter” tösen fick ett jeans mönster med ljusrosa text. Från början tänkte jag köpa en helt rosa sele till henne, men kände att jag nog får bromsa in lite med att ALLT ska vara rosa för henne haha! Och jag är riktigt nöjd över designvalet, det är modeinriktat, snyggt och stilrent! 

Jag köpte selarna  från TinyBuddy, de finns att köpa på de flesta ställen men från just TinyBuddy kunde man även egendesigna sitt kardborreband. Vilket blev sagt och gjort! Hur galet snyggt blev inte detta då??

🐾
Här kan ni hitta produkterna!:

tinybuddy.se

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

Flytta hemifrån

Sponsrat/ Samarbete

inlägget är i samarbete med WeGot 

Något som ska bli så otroligt spännande, men framförallt ett stort steg in i vuxenlivet för mig, är att få flytta ut till min första helt egna lägenhet! Efter mångtals inläggningar hos psykiatrin och behandlingshem så kommer jag äntligen få känna på vad frihet är. Jag börjar flytta redan nu i september (!?!) och har ju såklart redan en plan om hur jag vill inreda min lilla “crib”. Så som jag tänker nu skulle jag vilja ha lite “shabby chic” stil på framförallt detaljer och små möbler. Men i stora drag stilrent, ljust och simpelt. En vit vägg med fina hängande tavlor och dekor är ju pricket övet i’et på det hela! 

Tycker också detta är ett ypperligt bra tillfälle att få tipsa om fina och bra möbler från WeGot! Jag kommer lätt handla där när jag vet exakt hur jag ska ha det där hemma. Jag hittade bland annat denna fantastiskt fina och lyxiga säng! Hur jäkla fin är den inte??? Sängar och möbler är något jag kan investera i, lägga lite mer pengar på. Det är något man kan ta med sig till eventuella nästa flytt, så det blir inget dumt köp på så vis att det inte kommer till användning (😉)
Jag kommer flytta in i en 2:a, och all typ av förvaring kommer bli nödvändig. Inte bara som inredningsdetalj, utan för att jag har otroligt mycket prylar haha… Att ha det under sängen är ett enkelt och praktiskt sätt att förvara mycket på. Sängkläder hade jag troligtvis använt det för, finns tillgängligt lätt!

All typ av inredning är ju dyr för i alla fal mig som inte har en jätte stadig ekonomisk inkomst, och hellre lägger pengar på annat. Men tycker faktiskt de har väldigt rimliga priser för såpass fina prylar!

Här har ni en direktlänk till den säng jag fastnat mest för

Och via denna länk kommer ni till hela området med sängar.

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

Vill få ett bra avslut

Okategoriserade Psykisk ohälsa

De som följt mig ett bra tag och vet en del av min historia, vet troligtvis också om att min utskrivning från mitt senaste behandlingshem blev väldigt abrupt och tvärt. Min behandling fick inte bli förlängd på grund av mina betalnings-ansvariga, de betalade inte mer för min plats. Ändå gick behandling framåt för mig och verkligen åt rätt håll.. Och där har jag verkligen fått bita ihop, bara intala mig själv på att jag klarar allt oavsett.

Vi visste vilket datum som skulle bli min utskrivning därifrån, men av olika omständigheter blev det ändå tidigare än väntat. Vi hade planerat en avskedsfika för mig, så jag skulle få möjligheten att få säga farväl och adjö till all underbar personal som hjälpt mig under den tid jag bodde där.
Men så blev det aldrig, jag fick packa samma dag som jag skrev ut mig. Med andra ord hann jag inte ge min terapeut en sista kram, säga hejdå. Vilket har skavt mycket hos mig, inte var det bara jobbigt att få behöva flytta när det för första gången gick bra för min behandling, utan framförallt att jag fick lämna så hastigt.
Så jag funderade länge på att skicka iväg ett personligt brev till varje personal jag hade knutit ett band till, men det blev heller aldrig av när jag flyttade hem igen.

Så jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på, min fina vän Becca bor ju kvar på behandlingshemmet så det var enkelt att ha någon att sova över hos! Jag har ju saknat henne lika mycket, om givetvis inte mer eftersom vi bodde så tight ihop ♡

Och nu är jag här, i fina Skåne. Fått hälsa på min terapeut, krama honom hejdå. Det är så blandade känslor att vara här, det känns jobbigt. Jag saknar att ha tryggheten med att kunna be om hjälp och att veta att jag skulle få stöd. Det var det jag saknat mest, det är så fruktansvärt läskigt nu att må dåligt när det känns som man får klara allt själv. Som jag inte alltid gör! Jag har ju kontakt med psykiatrin här hemma, men tillit och förtroende är något jag har svårt att hitta och får jobba extra hårt med för att bygga upp. 
Men samtidigt har jag känt nu när jag vart här, att jag känner mig så fri. Fri och mänsklig, jag var inte på något vis instängd på behandlingshemmet.. Men att komma tillbaka som utskriven patient är en minst sagt blandad storm med känslor. Just för att jag aldrig kände mig färdig där, jag blev heller aldrig färdig. Och det skaver fortfarande, men samtidigt:

I need to move on, och jag tror det går åt rätt håll ♡

2 KOMMENTARER
Kommentera här

“för mycket just nu”

Okategoriserade YouTube

Nu finns en ny vlogg ute på min Youtube-kanal! Har inte varit aktiv där på ett väldigt bra tag, och nu är det väl äntligen dags! Vad tycker ni om för vloggar? Tycker ni det är mysigt med lite längre vloggar, eller blir det alldeles för mycket? Kommentera så jag har ett humm om vad som uppskattas! 😀 ♡

EN KOMMENTAR
Kommentera här

“everything will be okay..

Okategoriserade Psykisk ohälsa

… at least that’s what my therapist say”

Det finns så mycket att hantera, så mycket att acceptera,
så mycket att förstå och inse att är en verklighet.

Min verklighet är alldeles för tuff för mig att förstå nu, jag tror min kropp och sinne är i något överlevnads-läge där jag bygger upp min egen tro om att allt är precis som vanligt. Vägrar på något sätt inse allt som hänt.

Jag tänker heller inte tvinga fram mina känslorna, de kommer när de kommer. 
Men jag förstår inte själv hur jag kan vara såpass “normal” nu efter allt som hänt, jag ska ju vara fruktansvärt ledsen och förstörd nu? Min allra bästa fyrbenta vän är uppe i hästhimlen och kommer aldrig tillbaka?

HUR kan jag inte sörja detta? Sörja förlusten av henne?

För att jag inte har fattat. Jag har fortfarande inte förstått att hon aldrig kommer tillbaka, varje dag har jag velat åka till stallet men bara fått sagt till mig själv att det inte går just nu. Men förstår heller inte att det där “just nu” betyder aldrig igen.

Hela detta året har kommit med många tuffa motgångar, så mycket slit och kämpande som ännu inte än har fått sitt fridfulla slut. Men jag bygger upp min fantasivärld, jag planerar en framtid som kan verka helt orimlig, men jag gör det för att inte att inte göra motsatsen= klanka ner på mig, inte uppskatta det jag har eller aldrig se framåt igen. 
Det är givetvis tufft, men vad ska jag göra? Jag behöver inte tro på det jag gör, bara jag gör det, så får jag senare i framtiden se hur allt blir när saker och ting har lagt sig. 

Jag kommer fortsätta denna lilla fantasivärld tills känslorna hinner ikapp, det kommer bli för svårt för mig att hantera allt som slagit mig så hårt i ansiktet det senaste. För vad vet jag? Hur hanterar man något en aldrig varit med om förr? Hur accepterar man något som troligtvis aldrig blir det samma igen?
Det får komma, det får komma när det kommer. Och när det kommer, ja.. då har det gjort det. Tills dess så ska jag fortsätta med mina planer.
Bygga klart min webbshop, fortsätta fotografera och redigera, fantisera bort om att bli mitt egna jag och egna företag. Bara fortsätta vara jag.

Men vill bara poängtera, att jag vet att jag har en otrolig sorg inombords. Jag saknar ju såklart min häst, jag älskar henne nog mer än någon annan! Och jag är så rädd att få kommentarer om varför jag eventuellt kommer se så himla glad och positiv ut. Men för att överleva får jag göra såhär ett tag, jag vet annars inte hur jag ska fortsätta leva. Jag är extremt sårbar nu, så alla typer av negativt kritiska kommentarer kommer bli extra jobbiga för mig att hantera. Jag tackar sååååå oerhört mycket för erat stöd jag fått från mina följare och läsare. Massa DM’s och mails.. ni är helt underbara! Ord påverkar så mycket – på både gott och ont.

EN KOMMENTAR
Kommentera här

En dröm som tagit sitt slut – sista delen

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

I det förra inlägget skrev jag om allt som hänt (läs här), vad som orsakade Enfys hälta och vad vi gjorde hos veterinären. I detta inlägg kommer jag få hålla in mina tårar mer än jag behövt på det förra inlägget.

För jag fick låta min älskade Enfys somna in och galoppera uppe i himlen på de eviga gröna ängarna, med grönt gott gräs. Det gör så himla ont, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta. Min älskade bästabästa vän… 

Jag fick överväga mycket, jag kollade upp all fakta och tog så mycket information och råd jag kunde för att ta detta otroligt tuffa beslut. Hennes artros var ju som sagt av den högsta graden man kunnat ha, redan deformerad och väldigt utspridd. Det var så oförståeligt för oss alla hur hon hade kunnat kämpa så in i det sista, kompensera upp så bra så att detta inte kunnat visas på utsidan..

Hon var bara 10 år, hon hade så mycket kvar att upptäcka! Men framför allt så var hon ju min allra bästa vän… jag ville ha kvar henne, aldrig låta henne gå. Jag vill ju gosa om hennes goa mule, klia henne under magen och bli kliad tillbaka av henne. Men jag fick trycka undan känslorna och verkligen ta reda på ALLA möjligheter, men också överväga vad som är ett värdigt liv för Enfys att leva.

Av veterinären så fick vi tips om olika kosttillskott såsom nyponpulver, gurkmeja osv. Men hon var också tydlig med att det inte förbättrar hennes sjukdom, utan det lindrar och behåller det i det stadiet det var i bara.

Att låta henne bli en avelshäst var heller absolut inget alternativ för mig, inte bara det att Enfys inte skulle klara av en dräktighet som alla andra hästar så ville jag inte ta den sista möjligheten att “använda” henne bara för att jag kunde. Inte fasen bryr jag mig om att jag inte har en ridbar häst, att jag ska få ut något utav något överhuvudtaget bara för att jag kunde. Utan att min älskade vän skulle ha det bra och smärtfritt.

Artros är inget man kan bota eller behandla, bara förhindra att det inte blir värre. Det skulle alltid ha funnits hos henne. Det enda hon skulle kunna få göra var att gå skogspromenader i skritt, inga uppförsbackar, sedan bara gå i hage. 
Jag kikade på vad som för- och nackdelar med att låta henne gå som sällskapshäst/ triangelmärka henne skulle vara. Det var något som var ett alternativ för mig ett bra tag, just för att då kunde jag ändå ha kvar henne, träffa henne precis som jag ville. Inte förlora den stora biten av mitt liv.

Men så tillslut resonerade jag såhär:

Hon var endast 10 år, hade inte varit med om mycket och kunde lätt bli uttråkad. Hur skulle hennes liv då se ut i hagen? så lite stimulans för henne och kunde verkligen tänka mig den frustration med de små tillgångarna hon skulle ha fått. Med tanke på hennes ålder, så hade dessa tråkiga år blivit mycket längre. Hon hade levt längre, men psyket på henne hade nog drabbats negativt ganska rejält hos henne. 
Hade Enfys varit runt 20 år så hade jag lättare kunnat resonera. Tänka mig henne sällskapshäst, då hade hon ändå fått leva lite loppan tidigare år och vart med om rätt mycket ändå. Haft mer livserfarenhet och troligtvis inte haft lika mycket behov att stimuleras, varken mentalt eller fysiskt. Men oavsett det, så fanns ju smärtan där. Inflammationerna kunde återkomma, ingen hade vetat när eller hur ofta. Så en ständig oro för oss alla helt enkelt.
Det kändes inte alls värdigt från min sida, jag känner Enfys och den lilla tiden hon stod ensam i sjukhage var en jobbig syn för mig. En så social häst som var så begränsad, mådde hon inte bra av alls.. Så jag kom senare fram till, att sällskapshäst eller att triangelmärka henne inte hade varit ett värdigt liv för HENNE att ha. Hon hade heller inte kunnat gå i större hage/lösdrift då vikten kan påverka artrosen negativt. Så hennes fodermöjligheter hade också blivit begränsade, så då hade hon fått gå i vanliga hagar och gå på box under nätterna, vilket hon vad jag vet aldrig gjort i sitt liv.

Med mycket stöttning och råd från olika håll, även från samma veterinär som jag ringde någon extra gång, så tog jag beslutet att veta hur allt skulle sluta, att allt skulle sluta bra. Jag kommer alltid älska henne, men jag kunde inte vara så självisk. Hon var ett liv, likaså är jag. Och att behålla henne för att JAG ville ha henne kvar, var inte heller rättvist för hennes del. Jag hade kunnat behållt henne tills hon avled av hög och naturlig ålder, men jag vet att jag själv som är aktiv på många olika sätt ALDRIG hade överlevt ett såpass begränsat liv.

Jag visste nog ganska tidigt att jag skulle behöva avliva henne, jag fattade hur allvarligt det var innerst inne och att det inte fanns många rimliga alternativ. Men mina känslor var och är mina känslor, jag älskar ju henne. Det som var och är svårast, är att inte helt och hållet veta att det var rätt beslut. KANSKE hade hon ändå kunnat leva någorlunda smärtfritt, och då är det jag, jag som äger och älskar henne sååå enormt, besluta om jag skulle ta ifrån henne hennes liv. JAG skulle ta det beslutet, och det är det tuffaste jag någonsin gjort, men jag vet nu med all säkerhet att hon har det lugnt och smärtfritt nu. Jag är så otroligt tacksam för den tiden jag fick med henne, och som många runt omkring sa till mig:

Så gjorde jag nog henne en stor tjänst, att inte riskera hennes tillstånd att bli värre, utan att låta henne finnas kvar, fast i mitt hjärta istället♡

Vila i frid älskade vän, himlen har tagit emot den finaste ängeln den någonsin kunnat få. Jag ska kämpa för din skull, vi ses en dag igen ✞

38011858_2101510139891053_4548509819757133824_n

 

EN KOMMENTAR
Kommentera här

en dröm som har tagit sitt slut – del 1

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

Detta är något som tagit något oerhört hårt och mycket på mig, jag ska försöka skriva ner så förklarligt som möjligt. Det är en del av min sorg-bearbetning också att få ner det i skrift, men är det en rörig text så tror jag ni förstår varför. Att skriva detta är en lång process, jag får ta pauser för att torka mina tårar och kunna ta en extra minut för ett längre andetag. Det kommer bli 2 delar, i detta inlägg blir det mer om allt som hänt. 

Hela detta började när Enfys släpptes ut på sommarbete, för då blev hon halt. Vi var och är rätt säkra på att hon troligtvis snubblat omkull i lite bus och lek. Så hon fick ställas in på boxvila och distriktsveterinär kom ut för att undersöka henne. Hon hade en väldigt låg grad av hälta, så det verkade inte vara något av allvarligare slag utan något muskulärt som hon mest behövde vila ifrån.

Men eftersom hon fortfarande inte blev bättre med hältan så bokade vi tid till hästklinik efter några dagar ytterligare. Jag ville utesluta allvarligare skador, det kanske ändå var någon typ av spricka någonstans. Min oro var ju inte så fruktansvärd hemsk, för hon var inte blockhalt och hennes allmäntillstånd var inte avvikande. Självklart var jag ju orolig men hade ändå goda förhoppningar om att det skulle bli en lång men ändå en förbättring efter lite vila och någon typ av behandling.

Men med det besked vi kom tillbaka hem med var oväntat från minst sagt alla håll.

På kliniken så gjordes böjprover, röntgen och ultraljud. 

Jag har en ordentlig rädsla för sprutor så under röntgen när Enfys fick lugnande så höll Lisbeth henne och jag väntade utanför. När de var klara så gick jag in och… där står Lisbeth och gråter. Alla möjliga tankar hann flyga igenom mitt huvud på de få steg jag tog fram till henne.

“Dom har hittat artros på henne”

Det blev ultraljud efter röntgen, för oss okunniga kring ultraljud förstår ju inte ett dugg av vad som visas på den där skärmen. Men helt utan kunskaper kunde till och med jag se att där fanns något väääldigt avvikande. Vilket fallet så var..

I båda bak knäna syntes en grav deformerad artros, även en inflammation i menisken (tror jag, en led i varje fall).

Det kom så många tankar, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag vet väldigt lite om just artros, men..

Hur kan detta hunnit bli så allvarligt?

Har jag ridit henne under smärta?

Har jag plågat henne länge?

Detta som funnits hos Enfys har troligtvis varit ärftligt, bekräftade veterinären. Eftersom Enfys endast är 10 år, varken tränat eller tävlat hårt så kan det högst omöjligen vara förslitningsskador. Det här har byggts på, mer och mer under en tid. Men inget vi i omgivningen kunnat märka på varken hennes ridning eller beteende, hon har hittat sina sätt att kompensera upp och inte belasta smärtorna. Mina skuldkänslor är enorma, även om veterinären sa att detta inte är något vi hade kunnat se så kan jag fortfarande inte förstå hur Enfys kämpat så mycket tills detta kom pangpoff. Jag har ridit henne precis som en vanlig häst, inte en enda gång visade hon någon anmärkning på smärta. Hon har inte varit halt en enda gång jag ridit henne (vilket är cirka 3 år).  Men “en dag smäller det bara till” vilket det gjorde den där gången i sommarhagen, och den där gången förändrade hela vår framtid.

Det såg inte ljust ut för oss, av det jag kunde ta in av allt det jobbiga på kliniken så visste jag att ingenting skulle bli som förr. Redan efter första besöket så förstod jag, det här är slut för oss. Men på vilket sätt eller hur allt skulle bli visste jag inte då.

Efter kortison direkt sprutat in i knäna och en kur med Metacam skulle vi återkomma till veterinären för återbesök 3 veckor senare. Jag ställde många frågor, och många av dom var precis likadana men upprepades. Hur kommer allt bli? vad är hennes “best case scenario”?

Och det var att hon kunde bli en häst som fick komma ut på skogspromenader i skritt, endast skritt och heller inga uppförsbackar. Men mest gå som sällskapshäst, på grund av den såpass deformerade artros hon hade. Det går inte att behandla, bota eller reparera. Detta kommer alltid finnas hos henne, det enda vi kan göra är att förhindra ytterligare inflammationer och att artrosen inte blir värre.

Och “worst case scenario” var ju verkligen worst case.. Att hennes liv inte blir värdigt för henne utan att hon har det bäst uppe i himlen bland stora eviga ängar med grönt gott gräs.

Dessa känslostormar har pendlat mycket hos mig, jag har fått ta ett beslut. Det tar kraft, men jag förstår fortfarande inte allt som hänt. Från att misstänka något enkelt, till att eventuellt behöva ta bort henne. Jag är så fylld med känslor, men samtidigt alldeles tom.

2016100518535748191108465_sbig

2 KOMMENTARER
Kommentera här

Fullt ös medvets.. (Lös?)

Okategoriserade

Äntligen så är allt fixat, det enda som återstår är webbshoppen som ska läggas in med olika produkter och småfixas lite kring designen.

Annars är allt verkligen färdigt! Ska bli himla roligt att komma igång med skrivandet igen, det har ju hänt rätt mycket sen sist så har ju en hel del att dela med mig av!

Tänkte från början exporta all gammalt material från den förra bloggen hit, alltså inlägg & bilder. Men kände att naaee, det är lite som att rensa kläder. Ny start och det känns fräschare, kan fylla garderoben som kommer vara mer uppskattat och användbart (förhoppningsvis🤪)!

Tänkte passa på att fråga er vad ni helst är intresserade av att läsa? Ska smått som smått lägga in olika kategorier och tänkte att ni gärna får hjälpa mig på den biten!

Musiktips” och “läsvärt” är något jag redan bestämt ska finnas. Men kategorier som “psykisk ohälsa” , “outfits” osv? Kommentera nedanför med förslag så ska vi allt rivstarta igång detta igen🙌🏼

4 KOMMENTARER
Kommentera här

Ett nytt kommande kapitel

Okategoriserade

Ni som nu hittat hit och undrar vad som hänt med den vanliga bloggen kommer nog inom kort förstå, just nu håller jag på att bygga upp min webbplats vilket också innebär bloggportal-byte. Så jag ber om ursäkt för röran här än så länge! Detta blir ju även något typ av testinlägg så inlägget kommer vara uppe tills jag är helt nöjd med designen och funktionerna! Jag kommer påminna er på mina andra sociala medier när allt är färdigt givetvis ✌︎

201804231208235435_sbig.jpg

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

Yankee Candle ♡

Sponsrat/ Samarbete

Detta inlägget är i samarbete med Doftriket.

Jag tror inte någon av er har missat att jag är en sucker för doftljus! Jag tänder alltid ett doftljus när jag ska ta ett bad, när jag har ångest som tynger eller bara känner för en lugn stund. Dofter överlag är något jag älskar, när det luktar gott tillfredställer det många delar av min själ.

Och tror ni inte jag vart hur lycklig som helst när jag fick göra detta samarbete?? Yankee Candle är min favorit av alla doftljus. Håller länge, har många olika utbud på dofter och lukten sprider sig jämt över hela rummet. Älskar också deras design, fin och praktisk glasburk med lock som “sparar” doften så länge den är stängd. Upplever jag!

Taget från doftrikets hemsida:

HÖG KVALITET

Yankee Candle® har funnits i över 45 år och värnar om sin höga kvalitet. Ljusen tillverkas i South Deerfield i Massachusetts där även den stora Yankee Candle® Flagship Store ligger. Ett välbesökt och omtyckt besöksmål.

För att vara – ”the worlds best loved candle” har Yankee Candle® de finaste ingredienserna, som förstklassigt glas, 100 % bomullsvekar som minimerar sot och högsta kvaliteten av högraffinerat paraffinvax med den högsta möjliga procenten doftolja. De exklusivt framtagna doftoljorna är skapade av naturliga växt extrakt och ljusen är doftsatta helt igenom. Yankee Candle®s verklighetstrogna dofter väcker både minnen och passion! Trots hög kvalitet är deras produkter någonting alla har råd med.

Yankee Candle ‘s

Doftljus från Doftriket

(dom har supersnabb leverans och doftljusen är fraktfria 😉)

Brukar ni använda doftljus? Vilka är då era favoriter?

 
2 KOMMENTARER
Kommentera här