Intervjuad av Sveriges Radio

LÄSVÄRT Psykisk ohälsa PTSD

I förrgår så blev jag intervjuad av en journalist som arbetar på P4 Sjuhärad, Sveriges Radio. Jag kommer få vara med av en granskning av psykiatrin, jag kommer få dela med mig av mina upplevelser av de tvångsåtgärder jag blev utsatt för under BUP tiden.
Det är något utav det jobbigaste jag kan prata om, något utav den jobbigaste tiden jag upplevt som barn.
Det sätt jag blev behandlad på var så långt ifrån okej, det vart för mycket våld och åtgärder som bara gjorde min psykiska hälsa värre. 
Och detta betyder så himla mycket för mig, att få nå ut till fler människor. Inte för att det är synd om mig, inte för att jag vill få den typen av uppmärksamhet där jag vill ha bekräftelse på hur buhu synd det är..

Utan det är för att jag äntligen kommer få min rättvisa, äntligen få bekräftat att det jag vart utsatt för, inte var okej! Det var sällan mitt fel, och att få det lyhört från en seriös sida med “bevis och fakta” så tror jag bara det kommer hjälpa mig mycket. Hjälpa mig att förstå mig själv bättre, förstå att det är fullt ut rimligt att jag mått och mår som jag gör utav det som skett under de senaste åren.

Jag kommer träffa journalisten fler gånger, nu när vi träffades sist så fick jag berätta lite mer “luftigt” om varför jag från början fick kontakt med BUP. Nu har jag beställt mina journaler, så det är dom vi väntar på inför nästa träff. Jag och journalisten ska tillsammans gå igenom journalerna, mer noggrant men med mest fokus på de tvångsåtgärder som utförts på mig. “Markera ut” de åtgärder som faktiskt inte hade sin riktiga motivering för att utföras, som kanske till och med var olagliga. 

Detta är som sagt ett väldigt känsligt ämne för mig, och även om BUP nu har förbättrats på den biten med att minska tvångsåtgärder, så är ju jag fortfarande den drabbade som inte fått min rättvisa hörd. Att få dela med mig av mina personliga erfarenheter som mänsklig individ kan förhoppningsvis göra väldigt mycket nytta. Både för dem som själva blivit utsatta för liknande situationer, men även de som jobbar inom psykiatriska vården. För att de ska få en extra syn och förståelse på hur mycket deras arbetssätt kan göra såpass mycket skada som den gjort på mig, om man inte gör det på rätt sätt.

Det ska bli spännande att få slutresultatet på allt, men just nu är jag mest ivrig på att få hem journalerna. Så att jag själv kan läsa igenom och komma ihåg mer, för det finns ofantligt mycket händelser som jag helt och hållet har förträngt. Det är såklart väldigt läskigt och obehagligt att bara tänka tanken på att det finns så mycket mer som jag kommer kunna komma ihåg, men samtidigt så är det en del av min bearbetning. Och jag känner mig såpass stabil som är självskadefri nu, och att jag kan hantera min ångest mycket bättre än jag tidigare gjort.
tufft kommer det givetvis bli, men det är något jag kommer överleva, som jag ändå någon gång i livet kommer få behöva bearbeta ändå.

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

Det där som har sin värdefulla betydelse

Psykisk ohälsa TIPS!

Jag älskar smycken, speciellt när det är unikt och har sin betydelse bakom!
För någon vecka sedan beställde jag hem ett halsband med två olika berlocker, bl.a en “silverklimp” med texten SCHASTJE. 
Det är en del som undrar vad schastje är eller betyder, och för att förklara det på det enklaste viset så är det ett ord vi i familjen lite improviserat fram själva. Jag och alla från min mammas sida kommer från Ryssland, så tidigare år kunde jag flytande ryska. Men med åren så har det sakta runnit ut i sanden… Med tanke på att vi bor i Sverige och hemspråket inte riktigt varit lika aktivt.
Ett ord vi använder ofta, är just “schastje”. På ryska betyder det LYCKA, men det stavas inte så som vi har valt att stava det. Utan snarare så det uttalas, via svenska bokstäver. Brorsan till exempel kan inte ryska, men detta ord är bland de enda ord han kan, och vet hur han ska stava, på vårat sätt.
Jag tycker det är så himla fint och för mig värdefullt, så givetvis vill jag bära med mig detta ord dag in och dag ut!



Jag har också specialbeställt en berlock med ett semikolon-tecken, men att ena punkten ska föreställa ett hjärta. För er som inte vet om detta “projekt” så har det sitt syfte att stödja de som lider av depression, ångest och har/haft självmordstankar. Det är något som är så himla fint och viktigt, jag bär detta kolon med stolthet för att visa att ingen är ensam i denna kamp. Jag har levt med min psykiska ohälsa i flera år, ändå står jag kvar här.

“En mening som författaren hade kunnat avsluta men bestämde sig för att inte göra. 
Författaren är du, och meningen ditt liv”

Alla mina smycken är av äkta sterling silver 925, och dessa har jag beställt från Familjesmycken.se . De gör allt från scratch. Allt är handgjort och unikt, det är också det jag älskar mest, att ingen annan har något liknande som mig ♡
Så det är verkligen något jag tycker ni bör kika på, inget samarbete med Familjesmycken.se utan ett genuint tips!  

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

Aktuell medicinering

Okategoriserade Psykisk ohälsa

Det är en del som frågar vad för mediciner jag tar!

Jag har haft en lång historia med medicinsk behandling, började med mediciner som jag fick utskrivet av läkare på BUP strax efter 13 års ålder. Och sen dess har jag bara vart som en provkanin på en karusell, olika kartor, tabletter i olika styrkor, färger och former. 
Verkligen ingenting jag är stolt över, jag försöker trappa ner så mycket som möjligt med all typ av medicin jag tar. Men i rätt takt och på rätt sätt, jag är noga med att INTE se mediciner som en lösning på någonting utan som ett hjälpmedel. 
Just nu är min medicinering bra tycker jag, knappt några biverkningar alls på någon av dom. Som sagt, detta är väl ingenting jämfört med vad jag tagit under åren, då allt från lite lugnande till beroendeframkallande narkotikaklassad medicin var vardagsmat (utskrivet från läkare). 

Det här är detta jag tar dagligen i skrivande stund, ADHD medicineringen är fortfarande lite under uppsikt och för ev. ändring, annars är det mesta rätt okej förutom att jag vill sänka doserna över tid! Jag skriver inte med vilken styrka jag tar, det är för mig onödig fakta 🙂


MORGON:


Provera, detta är för min endometrios.
Fluoxetin, antidepressiva.
Lamotrigin, stämningstabiliserande.
Elvanse, mot ADHD.

KVÄLL:

Melatonin, sömntablett, mer utav en sömnhormon.
Lamotigrin (igen), stämningstabiliserande.

LÄGGDAGS:


Zopiklon / Imovane, insomningstablett.

VID BEHOV:

Jag har lite allt möjligt hemma som jag ibland tar till mig, väääldigt sällan men just nu har jag theralen som behov, vilket är milt lugnande. 
Jag har också ett morfinpreparat som heter Oxinorm jag endast tar vid akut smärta i magen, när min endometrios kickar in.

3 KOMMENTARER
Kommentera här

Vill få ett bra avslut

Okategoriserade Psykisk ohälsa

De som följt mig ett bra tag och vet en del av min historia, vet troligtvis också om att min utskrivning från mitt senaste behandlingshem blev väldigt abrupt och tvärt. Min behandling fick inte bli förlängd på grund av mina betalnings-ansvariga, de betalade inte mer för min plats. Ändå gick behandling framåt för mig och verkligen åt rätt håll.. Och där har jag verkligen fått bita ihop, bara intala mig själv på att jag klarar allt oavsett.

Vi visste vilket datum som skulle bli min utskrivning därifrån, men av olika omständigheter blev det ändå tidigare än väntat. Vi hade planerat en avskedsfika för mig, så jag skulle få möjligheten att få säga farväl och adjö till all underbar personal som hjälpt mig under den tid jag bodde där.
Men så blev det aldrig, jag fick packa samma dag som jag skrev ut mig. Med andra ord hann jag inte ge min terapeut en sista kram, säga hejdå. Vilket har skavt mycket hos mig, inte var det bara jobbigt att få behöva flytta när det för första gången gick bra för min behandling, utan framförallt att jag fick lämna så hastigt.
Så jag funderade länge på att skicka iväg ett personligt brev till varje personal jag hade knutit ett band till, men det blev heller aldrig av när jag flyttade hem igen.

Så jag bestämde mig för att åka ner och hälsa på, min fina vän Becca bor ju kvar på behandlingshemmet så det var enkelt att ha någon att sova över hos! Jag har ju saknat henne lika mycket, om givetvis inte mer eftersom vi bodde så tight ihop ♡

Och nu är jag här, i fina Skåne. Fått hälsa på min terapeut, krama honom hejdå. Det är så blandade känslor att vara här, det känns jobbigt. Jag saknar att ha tryggheten med att kunna be om hjälp och att veta att jag skulle få stöd. Det var det jag saknat mest, det är så fruktansvärt läskigt nu att må dåligt när det känns som man får klara allt själv. Som jag inte alltid gör! Jag har ju kontakt med psykiatrin här hemma, men tillit och förtroende är något jag har svårt att hitta och får jobba extra hårt med för att bygga upp. 
Men samtidigt har jag känt nu när jag vart här, att jag känner mig så fri. Fri och mänsklig, jag var inte på något vis instängd på behandlingshemmet.. Men att komma tillbaka som utskriven patient är en minst sagt blandad storm med känslor. Just för att jag aldrig kände mig färdig där, jag blev heller aldrig färdig. Och det skaver fortfarande, men samtidigt:

I need to move on, och jag tror det går åt rätt håll ♡

2 KOMMENTARER
Kommentera här

“everything will be okay..

Okategoriserade Psykisk ohälsa

… at least that’s what my therapist say”

Det finns så mycket att hantera, så mycket att acceptera,
så mycket att förstå och inse att är en verklighet.

Min verklighet är alldeles för tuff för mig att förstå nu, jag tror min kropp och sinne är i något överlevnads-läge där jag bygger upp min egen tro om att allt är precis som vanligt. Vägrar på något sätt inse allt som hänt.

Jag tänker heller inte tvinga fram mina känslorna, de kommer när de kommer. 
Men jag förstår inte själv hur jag kan vara såpass “normal” nu efter allt som hänt, jag ska ju vara fruktansvärt ledsen och förstörd nu? Min allra bästa fyrbenta vän är uppe i hästhimlen och kommer aldrig tillbaka?

HUR kan jag inte sörja detta? Sörja förlusten av henne?

För att jag inte har fattat. Jag har fortfarande inte förstått att hon aldrig kommer tillbaka, varje dag har jag velat åka till stallet men bara fått sagt till mig själv att det inte går just nu. Men förstår heller inte att det där “just nu” betyder aldrig igen.

Hela detta året har kommit med många tuffa motgångar, så mycket slit och kämpande som ännu inte än har fått sitt fridfulla slut. Men jag bygger upp min fantasivärld, jag planerar en framtid som kan verka helt orimlig, men jag gör det för att inte att inte göra motsatsen= klanka ner på mig, inte uppskatta det jag har eller aldrig se framåt igen. 
Det är givetvis tufft, men vad ska jag göra? Jag behöver inte tro på det jag gör, bara jag gör det, så får jag senare i framtiden se hur allt blir när saker och ting har lagt sig. 

Jag kommer fortsätta denna lilla fantasivärld tills känslorna hinner ikapp, det kommer bli för svårt för mig att hantera allt som slagit mig så hårt i ansiktet det senaste. För vad vet jag? Hur hanterar man något en aldrig varit med om förr? Hur accepterar man något som troligtvis aldrig blir det samma igen?
Det får komma, det får komma när det kommer. Och när det kommer, ja.. då har det gjort det. Tills dess så ska jag fortsätta med mina planer.
Bygga klart min webbshop, fortsätta fotografera och redigera, fantisera bort om att bli mitt egna jag och egna företag. Bara fortsätta vara jag.

Men vill bara poängtera, att jag vet att jag har en otrolig sorg inombords. Jag saknar ju såklart min häst, jag älskar henne nog mer än någon annan! Och jag är så rädd att få kommentarer om varför jag eventuellt kommer se så himla glad och positiv ut. Men för att överleva får jag göra såhär ett tag, jag vet annars inte hur jag ska fortsätta leva. Jag är extremt sårbar nu, så alla typer av negativt kritiska kommentarer kommer bli extra jobbiga för mig att hantera. Jag tackar sååååå oerhört mycket för erat stöd jag fått från mina följare och läsare. Massa DM’s och mails.. ni är helt underbara! Ord påverkar så mycket – på både gott och ont.

EN KOMMENTAR
Kommentera här