“You made me a better person” ♡

Älskade Enfys♡ YouTube

Något som är så jobbigt att veta, är att oavsett vad, så hinner verkligheten ikapp en. Jag har en sorg som jag länge försökt trycka undan, vägrat acceptera att den finns och att den är verklig.. Att ständigt bara fått distrahera bort alla besvärliga tankar har jag varit expert på. Och då är det extra tufft när jag en dag behöver möta verkligheten, på riktigt. 
Jag lovade mig själv, att jag aldrig ska sluta hylla det som gett mig inspiration, styrka och kärlek. Enfys var en av dom, min bästa vän som fick mig kämpa igenom eld och vatten trots tuffa tider. Hon fick mig fortsätta framåt, hon gav mig livslust. Jag hade något att se fram emot, min framtid var inte kolsvart, mitt liv hade en mening.

Att den delen av mitt liv är borta, gör ondare än många kan förstå. 

Jag kommer oavsett fortsätta kämpa för henne, hylla vår kärlek och visa vår sammansvetsade tillit för varandra. Tacka henne för den erfarenhet hon gav mig, tacka henne för att hon gjorde mig till den starka person jag är idag. 
Jag hoppas att du ser mig från himlen, jag hoppas du kan se när jag försöker göra dig stolt. För det är mitt största fokus just nu.. Keep going and making successes, för din skull, som tack för allt det du gav mig.

INGA KOMMENTARER
Kommentera här

En dröm som tagit sitt slut – sista delen

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

I det förra inlägget skrev jag om allt som hänt (läs här), vad som orsakade Enfys hälta och vad vi gjorde hos veterinären. I detta inlägg kommer jag få hålla in mina tårar mer än jag behövt på det förra inlägget.

För jag fick låta min älskade Enfys somna in och galoppera uppe i himlen på de eviga gröna ängarna, med grönt gott gräs. Det gör så himla ont, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta. Min älskade bästabästa vän… 

Jag fick överväga mycket, jag kollade upp all fakta och tog så mycket information och råd jag kunde för att ta detta otroligt tuffa beslut. Hennes artros var ju som sagt av den högsta graden man kunnat ha, redan deformerad och väldigt utspridd. Det var så oförståeligt för oss alla hur hon hade kunnat kämpa så in i det sista, kompensera upp så bra så att detta inte kunnat visas på utsidan..

Hon var bara 10 år, hon hade så mycket kvar att upptäcka! Men framför allt så var hon ju min allra bästa vän… jag ville ha kvar henne, aldrig låta henne gå. Jag vill ju gosa om hennes goa mule, klia henne under magen och bli kliad tillbaka av henne. Men jag fick trycka undan känslorna och verkligen ta reda på ALLA möjligheter, men också överväga vad som är ett värdigt liv för Enfys att leva.

Av veterinären så fick vi tips om olika kosttillskott såsom nyponpulver, gurkmeja osv. Men hon var också tydlig med att det inte förbättrar hennes sjukdom, utan det lindrar och behåller det i det stadiet det var i bara.

Att låta henne bli en avelshäst var heller absolut inget alternativ för mig, inte bara det att Enfys inte skulle klara av en dräktighet som alla andra hästar så ville jag inte ta den sista möjligheten att “använda” henne bara för att jag kunde. Inte fasen bryr jag mig om att jag inte har en ridbar häst, att jag ska få ut något utav något överhuvudtaget bara för att jag kunde. Utan att min älskade vän skulle ha det bra och smärtfritt.

Artros är inget man kan bota eller behandla, bara förhindra att det inte blir värre. Det skulle alltid ha funnits hos henne. Det enda hon skulle kunna få göra var att gå skogspromenader i skritt, inga uppförsbackar, sedan bara gå i hage. 
Jag kikade på vad som för- och nackdelar med att låta henne gå som sällskapshäst/ triangelmärka henne skulle vara. Det var något som var ett alternativ för mig ett bra tag, just för att då kunde jag ändå ha kvar henne, träffa henne precis som jag ville. Inte förlora den stora biten av mitt liv.

Men så tillslut resonerade jag såhär:

Hon var endast 10 år, hade inte varit med om mycket och kunde lätt bli uttråkad. Hur skulle hennes liv då se ut i hagen? så lite stimulans för henne och kunde verkligen tänka mig den frustration med de små tillgångarna hon skulle ha fått. Med tanke på hennes ålder, så hade dessa tråkiga år blivit mycket längre. Hon hade levt längre, men psyket på henne hade nog drabbats negativt ganska rejält hos henne. 
Hade Enfys varit runt 20 år så hade jag lättare kunnat resonera. Tänka mig henne sällskapshäst, då hade hon ändå fått leva lite loppan tidigare år och vart med om rätt mycket ändå. Haft mer livserfarenhet och troligtvis inte haft lika mycket behov att stimuleras, varken mentalt eller fysiskt. Men oavsett det, så fanns ju smärtan där. Inflammationerna kunde återkomma, ingen hade vetat när eller hur ofta. Så en ständig oro för oss alla helt enkelt.
Det kändes inte alls värdigt från min sida, jag känner Enfys och den lilla tiden hon stod ensam i sjukhage var en jobbig syn för mig. En så social häst som var så begränsad, mådde hon inte bra av alls.. Så jag kom senare fram till, att sällskapshäst eller att triangelmärka henne inte hade varit ett värdigt liv för HENNE att ha. Hon hade heller inte kunnat gå i större hage/lösdrift då vikten kan påverka artrosen negativt. Så hennes fodermöjligheter hade också blivit begränsade, så då hade hon fått gå i vanliga hagar och gå på box under nätterna, vilket hon vad jag vet aldrig gjort i sitt liv.

Med mycket stöttning och råd från olika håll, även från samma veterinär som jag ringde någon extra gång, så tog jag beslutet att veta hur allt skulle sluta, att allt skulle sluta bra. Jag kommer alltid älska henne, men jag kunde inte vara så självisk. Hon var ett liv, likaså är jag. Och att behålla henne för att JAG ville ha henne kvar, var inte heller rättvist för hennes del. Jag hade kunnat behållt henne tills hon avled av hög och naturlig ålder, men jag vet att jag själv som är aktiv på många olika sätt ALDRIG hade överlevt ett såpass begränsat liv.

Jag visste nog ganska tidigt att jag skulle behöva avliva henne, jag fattade hur allvarligt det var innerst inne och att det inte fanns många rimliga alternativ. Men mina känslor var och är mina känslor, jag älskar ju henne. Det som var och är svårast, är att inte helt och hållet veta att det var rätt beslut. KANSKE hade hon ändå kunnat leva någorlunda smärtfritt, och då är det jag, jag som äger och älskar henne sååå enormt, besluta om jag skulle ta ifrån henne hennes liv. JAG skulle ta det beslutet, och det är det tuffaste jag någonsin gjort, men jag vet nu med all säkerhet att hon har det lugnt och smärtfritt nu. Jag är så otroligt tacksam för den tiden jag fick med henne, och som många runt omkring sa till mig:

Så gjorde jag nog henne en stor tjänst, att inte riskera hennes tillstånd att bli värre, utan att låta henne finnas kvar, fast i mitt hjärta istället♡

Vila i frid älskade vän, himlen har tagit emot den finaste ängeln den någonsin kunnat få. Jag ska kämpa för din skull, vi ses en dag igen ✞

38011858_2101510139891053_4548509819757133824_n

 

EN KOMMENTAR
Kommentera här

en dröm som har tagit sitt slut – del 1

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

Detta är något som tagit något oerhört hårt och mycket på mig, jag ska försöka skriva ner så förklarligt som möjligt. Det är en del av min sorg-bearbetning också att få ner det i skrift, men är det en rörig text så tror jag ni förstår varför. Att skriva detta är en lång process, jag får ta pauser för att torka mina tårar och kunna ta en extra minut för ett längre andetag. Det kommer bli 2 delar, i detta inlägg blir det mer om allt som hänt. 

Hela detta började när Enfys släpptes ut på sommarbete, för då blev hon halt. Vi var och är rätt säkra på att hon troligtvis snubblat omkull i lite bus och lek. Så hon fick ställas in på boxvila och distriktsveterinär kom ut för att undersöka henne. Hon hade en väldigt låg grad av hälta, så det verkade inte vara något av allvarligare slag utan något muskulärt som hon mest behövde vila ifrån.

Men eftersom hon fortfarande inte blev bättre med hältan så bokade vi tid till hästklinik efter några dagar ytterligare. Jag ville utesluta allvarligare skador, det kanske ändå var någon typ av spricka någonstans. Min oro var ju inte så fruktansvärd hemsk, för hon var inte blockhalt och hennes allmäntillstånd var inte avvikande. Självklart var jag ju orolig men hade ändå goda förhoppningar om att det skulle bli en lång men ändå en förbättring efter lite vila och någon typ av behandling.

Men med det besked vi kom tillbaka hem med var oväntat från minst sagt alla håll.

På kliniken så gjordes böjprover, röntgen och ultraljud. 

Jag har en ordentlig rädsla för sprutor så under röntgen när Enfys fick lugnande så höll Lisbeth henne och jag väntade utanför. När de var klara så gick jag in och… där står Lisbeth och gråter. Alla möjliga tankar hann flyga igenom mitt huvud på de få steg jag tog fram till henne.

“Dom har hittat artros på henne”

Det blev ultraljud efter röntgen, för oss okunniga kring ultraljud förstår ju inte ett dugg av vad som visas på den där skärmen. Men helt utan kunskaper kunde till och med jag se att där fanns något väääldigt avvikande. Vilket fallet så var..

I båda bak knäna syntes en grav deformerad artros, även en inflammation i menisken (tror jag, en led i varje fall).

Det kom så många tankar, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag vet väldigt lite om just artros, men..

Hur kan detta hunnit bli så allvarligt?

Har jag ridit henne under smärta?

Har jag plågat henne länge?

Detta som funnits hos Enfys har troligtvis varit ärftligt, bekräftade veterinären. Eftersom Enfys endast är 10 år, varken tränat eller tävlat hårt så kan det högst omöjligen vara förslitningsskador. Det här har byggts på, mer och mer under en tid. Men inget vi i omgivningen kunnat märka på varken hennes ridning eller beteende, hon har hittat sina sätt att kompensera upp och inte belasta smärtorna. Mina skuldkänslor är enorma, även om veterinären sa att detta inte är något vi hade kunnat se så kan jag fortfarande inte förstå hur Enfys kämpat så mycket tills detta kom pangpoff. Jag har ridit henne precis som en vanlig häst, inte en enda gång visade hon någon anmärkning på smärta. Hon har inte varit halt en enda gång jag ridit henne (vilket är cirka 3 år).  Men “en dag smäller det bara till” vilket det gjorde den där gången i sommarhagen, och den där gången förändrade hela vår framtid.

Det såg inte ljust ut för oss, av det jag kunde ta in av allt det jobbiga på kliniken så visste jag att ingenting skulle bli som förr. Redan efter första besöket så förstod jag, det här är slut för oss. Men på vilket sätt eller hur allt skulle bli visste jag inte då.

Efter kortison direkt sprutat in i knäna och en kur med Metacam skulle vi återkomma till veterinären för återbesök 3 veckor senare. Jag ställde många frågor, och många av dom var precis likadana men upprepades. Hur kommer allt bli? vad är hennes “best case scenario”?

Och det var att hon kunde bli en häst som fick komma ut på skogspromenader i skritt, endast skritt och heller inga uppförsbackar. Men mest gå som sällskapshäst, på grund av den såpass deformerade artros hon hade. Det går inte att behandla, bota eller reparera. Detta kommer alltid finnas hos henne, det enda vi kan göra är att förhindra ytterligare inflammationer och att artrosen inte blir värre.

Och “worst case scenario” var ju verkligen worst case.. Att hennes liv inte blir värdigt för henne utan att hon har det bäst uppe i himlen bland stora eviga ängar med grönt gott gräs.

Dessa känslostormar har pendlat mycket hos mig, jag har fått ta ett beslut. Det tar kraft, men jag förstår fortfarande inte allt som hänt. Från att misstänka något enkelt, till att eventuellt behöva ta bort henne. Jag är så fylld med känslor, men samtidigt alldeles tom.

2016100518535748191108465_sbig

2 KOMMENTARER
Kommentera här