Kroniska sjukdomar, ett stort lidande för individer som blir fasta i sin egna kropp ofrivilligt.

Min farfar avled nyligen på grund av den parkinsson han led av i 20 år. Den sista tiden var tuff, jag såg den drastiska personförändringen i honom den senare tiden. Den gången jag senast träffade honom, ja.. var det där verkligen farfar? Orkeslös, rullstolsburen och förvirrad. Försökte dra sina skämt som vanligt där vid fikabordet, men efter några ord tappade han bort sig och glömde vad han precis skulle säga eller göra.

Det är så oerhört sorgligt, hur kroppen verkligen sakta men säkert bryter ner en individ sådär, på ett smärtsamt sätt för så alla. En så väldigt härlig och duktig idrottare, som senare bara parkinsson tog ifrån honom. Hans stelhet blev extraordinärt dålig, rörligheten begränsade honom enormt. Hans hus fick anpassas mer och mer med alla sorters hjälpmedel, det blev en kamp att till och med kunna få röra sig i sitt eget hem.

Jag som inte haft den relation till honom som jag önskat, blev ändå väldigt sorgsen när jag fick höra detta besked såklart. Det var trots allt hos honom vi firade midsommar hos nästan varje år som barn, det var trots allt han jag kallade min farfar.

Jag har verkligen ingen stor familjekrets, jag har bara mamma & mormor som är biologiska. Därav har det varit lite krångligt ang. min pappa och hans sidan. Jag är inte hans biologiska dotter, men har alltid kallat honom för min pappa. Likaså har jag alltid kallat farfar för min farfar!

–

Jag vet nu att vår Hans-Arné ligger och vilar nu, utan smärta och bekymmer. Det är så orättvist att sjukdomar ska kunna ha makten över ens liv såhär, fått bryta ner honom och vi helt maktlöst bara titta på, utan botemedel och fungerande hjälp. Men nu är det över. Jag är tacksam för tiden jag fick med honom, även fast jag inte fått det band jag hade kunnat knutit mig an honom som önskat.

♡

Vila nu i frid, fina farfar✞

#fuckparkinsson

I förrgår så kastrerades älskade Max! Jag vet egentligen inte varför vi inte gjort det tidigare, vi har inte haft några “problem” med honom så det har inte behövts. Men nu är bollarna borta, och tycker det var ett otroligt bra val. En blir ju orolig under tiden när man lämnat bort vovven till kliniken, vad kan hända? Går narkosen bra? 
Men det gick hur bra som helst! Vettris i Borås är otroligt duktiga och tycker alltid jag fått bra bemötande. Så jag rekommenderar verkligen dem! 

Han ska få ha sin tratt nu i två veckor, jag får bära honom upp och ner för trapporna, inte gå längre promenader eller springa/leka. Det är just för att såret ska läka ordentligt, finns annars stor risk för infektion och att såret går upp. Men det är sååå jobbigt för min del (och honom givetvis), Max är ju precis som sig själv igen och vill så gärna busa! Känns så himla hjärtskärande att inte få honom att bli av med sitt lyckorus ?
Men nu är det gjort, inget som dinglar där mellan benen på honom haha! 

Har ni kastrerat era hundar eller katter? 

Det är så sjukt, den första september tog jag emot mina första egna nycklar, två dagar efter så klev jag in och flyttade in mina prylar. En hel dag med flera timmars bärande i trappor och kämpande, så har jag mitt egna lilla crib. MIN lägenheten, jag är så lyckligt lottad över att få denna möjligheten.

Har ni flyttat hemifrån? Ni som har, hur gamla var ni när ni flyttade? Hur lång tid tog det för er att vänja er och förstå att ni har ett ställe som ni heeeelt själva får inreda hur ni vill?

Det roligaste är ju självklart att få forma mitt eget, och det är redan igångsatt ?

Skulle ni vilja få “följa med” på denna utvecklingen? Via YouTube- vlogg eller bloggbilder? LET ME KNOW DOWN BELOW!