En dröm som tagit sitt slut – sista delen

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

I det förra inlägget skrev jag om allt som hänt (läs här), vad som orsakade Enfys hälta och vad vi gjorde hos veterinären. I detta inlägg kommer jag få hålla in mina tårar mer än jag behövt på det förra inlägget.

För jag fick låta min älskade Enfys somna in och galoppera uppe i himlen på de eviga gröna ängarna, med grönt gott gräs. Det gör så himla ont, jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta. Min älskade bästabästa vän… 

Jag fick överväga mycket, jag kollade upp all fakta och tog så mycket information och råd jag kunde för att ta detta otroligt tuffa beslut. Hennes artros var ju som sagt av den högsta graden man kunnat ha, redan deformerad och väldigt utspridd. Det var så oförståeligt för oss alla hur hon hade kunnat kämpa så in i det sista, kompensera upp så bra så att detta inte kunnat visas på utsidan..

Hon var bara 10 år, hon hade så mycket kvar att upptäcka! Men framför allt så var hon ju min allra bästa vän… jag ville ha kvar henne, aldrig låta henne gå. Jag vill ju gosa om hennes goa mule, klia henne under magen och bli kliad tillbaka av henne. Men jag fick trycka undan känslorna och verkligen ta reda på ALLA möjligheter, men också överväga vad som är ett värdigt liv för Enfys att leva.

Av veterinären så fick vi tips om olika kosttillskott såsom nyponpulver, gurkmeja osv. Men hon var också tydlig med att det inte förbättrar hennes sjukdom, utan det lindrar och behåller det i det stadiet det var i bara.

Att låta henne bli en avelshäst var heller absolut inget alternativ för mig, inte bara det att Enfys inte skulle klara av en dräktighet som alla andra hästar så ville jag inte ta den sista möjligheten att “använda” henne bara för att jag kunde. Inte fasen bryr jag mig om att jag inte har en ridbar häst, att jag ska få ut något utav något överhuvudtaget bara för att jag kunde. Utan att min älskade vän skulle ha det bra och smärtfritt.

Artros är inget man kan bota eller behandla, bara förhindra att det inte blir värre. Det skulle alltid ha funnits hos henne. Det enda hon skulle kunna få göra var att gå skogspromenader i skritt, inga uppförsbackar, sedan bara gå i hage. 
Jag kikade på vad som för- och nackdelar med att låta henne gå som sällskapshäst/ triangelmärka henne skulle vara. Det var något som var ett alternativ för mig ett bra tag, just för att då kunde jag ändå ha kvar henne, träffa henne precis som jag ville. Inte förlora den stora biten av mitt liv.

Men så tillslut resonerade jag såhär:

Hon var endast 10 år, hade inte varit med om mycket och kunde lätt bli uttråkad. Hur skulle hennes liv då se ut i hagen? så lite stimulans för henne och kunde verkligen tänka mig den frustration med de små tillgångarna hon skulle ha fått. Med tanke på hennes ålder, så hade dessa tråkiga år blivit mycket längre. Hon hade levt längre, men psyket på henne hade nog drabbats negativt ganska rejält hos henne. 
Hade Enfys varit runt 20 år så hade jag lättare kunnat resonera. Tänka mig henne sällskapshäst, då hade hon ändå fått leva lite loppan tidigare år och vart med om rätt mycket ändå. Haft mer livserfarenhet och troligtvis inte haft lika mycket behov att stimuleras, varken mentalt eller fysiskt. Men oavsett det, så fanns ju smärtan där. Inflammationerna kunde återkomma, ingen hade vetat när eller hur ofta. Så en ständig oro för oss alla helt enkelt.
Det kändes inte alls värdigt från min sida, jag känner Enfys och den lilla tiden hon stod ensam i sjukhage var en jobbig syn för mig. En så social häst som var så begränsad, mådde hon inte bra av alls.. Så jag kom senare fram till, att sällskapshäst eller att triangelmärka henne inte hade varit ett värdigt liv för HENNE att ha. Hon hade heller inte kunnat gå i större hage/lösdrift då vikten kan påverka artrosen negativt. Så hennes fodermöjligheter hade också blivit begränsade, så då hade hon fått gå i vanliga hagar och gå på box under nätterna, vilket hon vad jag vet aldrig gjort i sitt liv.

Med mycket stöttning och råd från olika håll, även från samma veterinär som jag ringde någon extra gång, så tog jag beslutet att veta hur allt skulle sluta, att allt skulle sluta bra. Jag kommer alltid älska henne, men jag kunde inte vara så självisk. Hon var ett liv, likaså är jag. Och att behålla henne för att JAG ville ha henne kvar, var inte heller rättvist för hennes del. Jag hade kunnat behållt henne tills hon avled av hög och naturlig ålder, men jag vet att jag själv som är aktiv på många olika sätt ALDRIG hade överlevt ett såpass begränsat liv.

Jag visste nog ganska tidigt att jag skulle behöva avliva henne, jag fattade hur allvarligt det var innerst inne och att det inte fanns många rimliga alternativ. Men mina känslor var och är mina känslor, jag älskar ju henne. Det som var och är svårast, är att inte helt och hållet veta att det var rätt beslut. KANSKE hade hon ändå kunnat leva någorlunda smärtfritt, och då är det jag, jag som äger och älskar henne sååå enormt, besluta om jag skulle ta ifrån henne hennes liv. JAG skulle ta det beslutet, och det är det tuffaste jag någonsin gjort, men jag vet nu med all säkerhet att hon har det lugnt och smärtfritt nu. Jag är så otroligt tacksam för den tiden jag fick med henne, och som många runt omkring sa till mig:

Så gjorde jag nog henne en stor tjänst, att inte riskera hennes tillstånd att bli värre, utan att låta henne finnas kvar, fast i mitt hjärta istället♡

Vila i frid älskade vän, himlen har tagit emot den finaste ängeln den någonsin kunnat få. Jag ska kämpa för din skull, vi ses en dag igen ✞

38011858_2101510139891053_4548509819757133824_n

 

1 thought on “En dröm som tagit sitt slut – sista delen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.