en dröm som har tagit sitt slut – del 1

Älskade Enfys♡ Okategoriserade

Detta är något som tagit något oerhört hårt och mycket på mig, jag ska försöka skriva ner så förklarligt som möjligt. Det är en del av min sorg-bearbetning också att få ner det i skrift, men är det en rörig text så tror jag ni förstår varför. Att skriva detta är en lång process, jag får ta pauser för att torka mina tårar och kunna ta en extra minut för ett längre andetag. Det kommer bli 2 delar, i detta inlägg blir det mer om allt som hänt. 

Hela detta började när Enfys släpptes ut på sommarbete, för då blev hon halt. Vi var och är rätt säkra på att hon troligtvis snubblat omkull i lite bus och lek. Så hon fick ställas in på boxvila och distriktsveterinär kom ut för att undersöka henne. Hon hade en väldigt låg grad av hälta, så det verkade inte vara något av allvarligare slag utan något muskulärt som hon mest behövde vila ifrån.

Men eftersom hon fortfarande inte blev bättre med hältan så bokade vi tid till hästklinik efter några dagar ytterligare. Jag ville utesluta allvarligare skador, det kanske ändå var någon typ av spricka någonstans. Min oro var ju inte så fruktansvärd hemsk, för hon var inte blockhalt och hennes allmäntillstånd var inte avvikande. Självklart var jag ju orolig men hade ändå goda förhoppningar om att det skulle bli en lång men ändå en förbättring efter lite vila och någon typ av behandling.

Men med det besked vi kom tillbaka hem med var oväntat från minst sagt alla håll.

På kliniken så gjordes böjprover, röntgen och ultraljud. 

Jag har en ordentlig rädsla för sprutor så under röntgen när Enfys fick lugnande så höll Lisbeth henne och jag väntade utanför. När de var klara så gick jag in och… där står Lisbeth och gråter. Alla möjliga tankar hann flyga igenom mitt huvud på de få steg jag tog fram till henne.

“Dom har hittat artros på henne”

Det blev ultraljud efter röntgen, för oss okunniga kring ultraljud förstår ju inte ett dugg av vad som visas på den där skärmen. Men helt utan kunskaper kunde till och med jag se att där fanns något väääldigt avvikande. Vilket fallet så var..

I båda bak knäna syntes en grav deformerad artros, även en inflammation i menisken (tror jag, en led i varje fall).

Det kom så många tankar, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag vet väldigt lite om just artros, men..

Hur kan detta hunnit bli så allvarligt?

Har jag ridit henne under smärta?

Har jag plågat henne länge?

Detta som funnits hos Enfys har troligtvis varit ärftligt, bekräftade veterinären. Eftersom Enfys endast är 10 år, varken tränat eller tävlat hårt så kan det högst omöjligen vara förslitningsskador. Det här har byggts på, mer och mer under en tid. Men inget vi i omgivningen kunnat märka på varken hennes ridning eller beteende, hon har hittat sina sätt att kompensera upp och inte belasta smärtorna. Mina skuldkänslor är enorma, även om veterinären sa att detta inte är något vi hade kunnat se så kan jag fortfarande inte förstå hur Enfys kämpat så mycket tills detta kom pangpoff. Jag har ridit henne precis som en vanlig häst, inte en enda gång visade hon någon anmärkning på smärta. Hon har inte varit halt en enda gång jag ridit henne (vilket är cirka 3 år).  Men “en dag smäller det bara till” vilket det gjorde den där gången i sommarhagen, och den där gången förändrade hela vår framtid.

Det såg inte ljust ut för oss, av det jag kunde ta in av allt det jobbiga på kliniken så visste jag att ingenting skulle bli som förr. Redan efter första besöket så förstod jag, det här är slut för oss. Men på vilket sätt eller hur allt skulle bli visste jag inte då.

Efter kortison direkt sprutat in i knäna och en kur med Metacam skulle vi återkomma till veterinären för återbesök 3 veckor senare. Jag ställde många frågor, och många av dom var precis likadana men upprepades. Hur kommer allt bli? vad är hennes “best case scenario”?

Och det var att hon kunde bli en häst som fick komma ut på skogspromenader i skritt, endast skritt och heller inga uppförsbackar. Men mest gå som sällskapshäst, på grund av den såpass deformerade artros hon hade. Det går inte att behandla, bota eller reparera. Detta kommer alltid finnas hos henne, det enda vi kan göra är att förhindra ytterligare inflammationer och att artrosen inte blir värre.

Och “worst case scenario” var ju verkligen worst case.. Att hennes liv inte blir värdigt för henne utan att hon har det bäst uppe i himlen bland stora eviga ängar med grönt gott gräs.

Dessa känslostormar har pendlat mycket hos mig, jag har fått ta ett beslut. Det tar kraft, men jag förstår fortfarande inte allt som hänt. Från att misstänka något enkelt, till att eventuellt behöva ta bort henne. Jag är så fylld med känslor, men samtidigt alldeles tom.

2016100518535748191108465_sbig

2 thoughts on “en dröm som har tagit sitt slut – del 1”

  1. Vet hur de känns min ponny fick samma diagnos för några veckor sedan. Vi hade ingen aning förens hon blev halt vänster bak då åkte vi in och röngtade .. hon har fula broskbildningar och ingenting i mellan lederna kvar därför så skaver benen på vandra. Hon ska få åka till hästhimlen i höst .. de är sorgligt men de blir bäst så för alla. Vi fick 12 år tillsammans ❤️

  2. Fina du! Känner väl igen att både ha en massa känslor o vara tom. Att lägga skuld på mig själv. Djur ger så mycket i dessa lägen o att mista dem är så tufft. Men samtidigt måste man se till deras livskvalité o livslust o värdighet. Då gäller det att inte bli egocentrisk. Vilket du inte är. Kram på dig o var inte så hård mot dig själv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.